Vissa kvällar på jouren är extra svåra. Det gör så ont i hjärtat att så många människor mår så otroligt dåligt. Att så många känner sig ensammast i världen. Att så många vill dö. Att så många unga svälter sig, spyr, bantar. Vissa kvällar, speciellt då det är riktigt sent eller jag är trött efter en lång dag gör det extra ont att höra någon utförligt berätta att nej, jag har inget att leva för. Ingenting alls. Plötsligt minns jag hur det är att vara 14 år och känna sig ensammast i världen. Att ligga och gråta i hopp om att tårarna kanske fyller tomhålet som fräter upp ens inre. Att vilja försvinna. Att ha svårt att andas för att livet känns för stort. Man kan inte säga till en 14åring att “det går över, det kommer inte vara såhär för alltid” när man vet att varje minut känns som ett år när man befinner sig på den där mörka platsen utan fönster. Man kan le, fokusera på det positiva, skratta. För oavsett om man själv inte kan blåsa på det onda och få det att försvinna så betyder den där nyfunna ljuspunkten kanske allt i världen för just den personen som är så ledsen idag.

Varannan fredag skriver jag för nättidningen Lavaland Txt (som har sin bas i Stockholms kulturhus)

Idag publicerade jag en artikel om kroppsideal:

På gymmet för 3 år sedan bevittnade jag detta: 2 tjejer står framför spegeln, kanske 16 år gamla, i bara bh och trosor och tittar på sina kroppar ur alla möjliga vinklar. “Ser du det där fettet på insidan av låren?”, sa ena tjejen. “Jag vill att det ska vara rakt där. Måste tona bort det där äckliga, överflödiga fettet.” Hennes vän suckade, försäkrade henne om att hon var jättesmal, vältränad och att hon såg fantastisk ut. Sen började hon rynka på ögonbrynen och röra vid sin mage. “Alltså jag hatar det här”. Så drog hon ut hud från magen och sa med äcklad min. “Fyfan vad äckligt, allt detta fett, jag mår illa”. Vännen som nyss klagat över sina lår tittar förvånat på sin vän och försäkrar henne om att hon är jättevacker, hon ser faktiskt nästan ut som en modell. Det måste hon väl ändå förstå?

Jag står och tittar  på tjejerna och märker att komplimangerna de ger varandra verkar genuina. De ser uppriktigt förvånade ut när de hör sin vän klaga på sin kropp. De ser i varandra de jag ser hos de båda. Pinnsmala tjejer, utan fett på kroppen. Men när de tittar sig själva i spegeln ser de inte vad jag ser, de ser ett monster, de ser alla fel, de ser fett.  Och hur måste det inte kännas att ens pinnsmala vän klagar på obefintligt fett när man i spegeln enbart ser fett? Det triggas upp, blir till en ond spiral med hjärnspöken som är svåra att slå bort.

Jag ser det här beteendemönstret överallt. Jag hör det på tåget, jag ser det hos bekanta när de konverserar om vad de ätit under dagen eller vilka kläder de vill ha på sig under klubbkvällen. Jag ser det i tidningar, på bloggar, på stan. All denna hysteri kring smalhetsideal, perfektion och lidande. Jag är så otroligt trött på hysterin som enbart skadar och stjälper unga människors självkänsla. Det gör ont att så få säger ifrån, att så många faller offer för de alltför orimliga kraven. Framförallt är det hemskt att så många tror att de ska bli lyckliga bara de blir lite smalare. Jag önskar att jag på något sätt kunde slå sönder denna värld fylld av ouppnåelig perfektion. En värld som sätts upp på en piedestal dit alla som försöker nå fram faller hårt på vägen.

Städade ur min garderob igår kväll och längst in fann jag alla mina vårkläder. Favoritkappan från förra våren:

 

 min nya: